Min syster Ansku är min allra bästa vän. Vi har alltid jättekul när hon kommer på besök.
Våra favoritlekar är brottning och kull.
Vi jagar varandra i Mummos gröna trädgård under äppelträden.
Vi rusar längs den blomkantade stigen ner till stranden och ut i det glittrande vattnet för att plaska med tassarna.
Och för att gräva stora gropar.
Tibetanska spanieln Ledi är också en toppenlekkamrat. Ledi och jag brottas och lekmorrar som riktiga syskon.
Ledi vet sitt värde och sätter gränser för mig.
Karhu är en stor och snäll pälsboll. Honom respekterar och beundrar jag. Jag skulle vilja vara lika stark som han.
Ofta är jag mopsarnas kompis, men ibland irriterar de mig. Särskilt Nalle.
Nalle är blyg, snäll och klänger på Mummo. Alltid i Mummos famn. Grrr…
Så en dag, när jag var riktigt trött, hände det: jag smög fram ur mitt gömställe och kastade mig över Nalle. GRRR…
Då sa Mummo bestämt: ”NEJ, JÖRÖ!” Jag blev LEDSEN.
Jag drog mig undan ensam under soffan för att tjura. Det enda som syntes av mig var svansen och de svarta, lurviga baktassarna. Där snyftade jag alldeles tyst.
När Mummo hörde mig gråta sa hon: ”Kom, Jörö, upp i soffan, i min famn. Mummo älskar både dig och mopsarna. Du behöver inte vara ENSAM eller SVARTSJUK.”
Efter att ha andats och tänkt en stund kröp jag försiktigt fram under soffan och upp i Mummos famn.
Mopsarna sov och snusade i morfars trygga famn. Valo låg på rygg med tassarna mot taket, och Nalle sov djupt på stolens armstöd och var nära att trilla ner.
När kvällen skymde sänkte sig FRID över stugan.
Jag lärde mig att en famn och närhet hjälper mot ensamhet och sorg. Och kärlek finns det nog åt alla.
