Jag vaknade glad en vacker, krispig höstmorgon. Ansku skulle komma och vi skulle gå på svamputflykt. JIPPI!!
Morgonen börjar med Mummos traditionella godispromenad: Mummo ger oss små godisbitar för att hålla oss nära sig.
Först på stigen springer Karhu, sedan Ledi, och efter dem tassar Valo och Nalle. Jag, Jörö, skuttar ivrigt runt omkring.
Löven på träden lyser röda, gula och orange.
Mitt på dagen kommer Anskus mamma puttrande in på gården i sin glada, brokiga och bucklade bil.
Ur bilfönstret kikar Ansku och Anskus mammas små barnbarn fram.
Anskus mamma har bakat en hel korg bullar till utflykten i morse.
Vi går till den ljusa skogen i närheten. Alla vi hundar springer och kilar iväg av ren förtjusning.
Karhu går ibland sina egna stigar, Nalle och Valo håller sig efter Mummo…
…och jag, Ledi och Ansku leker kull med de små pojkarna.
Vi kommer hem med en korg full av kantareller.
Då tar mitt batteri slut och tröttheten slår till.
”Nu ska vi sova, kära Jörö”, säger mamma Jasmin.
Jag kastar mig på rygg på golvet, sparkar med tassarna och vägrar. TROTSEN kom över mig.
Min mamma vet att det nu är viktigt att vara lugn som en filbunke.
Hon ser på mig milt men bestämt, tar mig i famnen och bär mig till sin egen säng.
Jag ligger tryggt under mammas arm, och hon stryker mig från nostippen ända ner till tassarna.
Mamma älskar mig precis som jag är, trots och allt.
Som tur var visste hon att lugn stillar trotsen.
Jag sov lugnt och drömde om vår glada svamputflykt.
